¹ Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.

² Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, Varifrån komma de?

³ Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.

⁴ Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»

⁵ Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.

⁶ Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.

⁷ Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.

⁸ Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.

⁹ Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.

¹⁰ Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.

¹¹ Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

¹² Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;

¹³ och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

¹⁴ Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

¹⁵ Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»

¹⁶ Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

¹⁷ Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,

¹⁸ och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»

¹⁹ Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.

²⁰ Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.

²¹ Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.

²² Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»

²³ Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»

²⁴ Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»

²⁵ Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»

²⁶ Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

²⁷ Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset

²⁸ och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.

²⁹ Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

³⁰ Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.

³¹ Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.

³² De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.

³³ Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.

³⁴ När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.

³⁵ Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.

³⁶ Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»

³⁷ Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»

³⁸ Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»

³⁹ Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.

⁴⁰ Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.

⁴¹ Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.

⁴² Och de åto alla och blevo mätta.

⁴³ Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.

⁴⁴ Och det var fem tusen män som hade ätit.

⁴⁵ Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.

⁴⁶ Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.

⁴⁷ När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.

⁴⁸ Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.

⁴⁹ Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;

⁵⁰ ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

⁵¹ Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

⁵² ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

⁵³ När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.

⁵⁴ Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;

⁵⁵ och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.

⁵⁶ Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

¹ Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;

² och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.

³ Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,

⁴ likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.

⁵ Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»

⁶ Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

⁷ och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

⁸ I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

⁹ Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!

¹⁰ Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

¹¹ Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),

¹² då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.

¹³ På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

¹⁴ Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.

¹⁵ Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

¹⁷ När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

¹⁸ Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

¹⁹ eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.

²⁰ Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.

²¹ Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

²² äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.

²³ Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

²⁴ Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

²⁵ utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;

²⁶ det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

²⁷ Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»

²⁸ Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»

²⁹ Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»

³⁰ Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

³¹ Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.

³² Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.

³³ Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

³⁴ och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).

³⁵ Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.

³⁶ Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

³⁷ Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»