¹ Skaffa mig rätt, o Gud, och utför min sak mot ett folk utan fromhet; rädda mig ifrån falska och orättfärdiga människor.

² Ty du är den Gud som är mitt värn; varför har du förkastat mig? Varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?

³ Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar,

⁴ så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud.

⁵ Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.

¹ För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

² Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

³ Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

⁴ Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

⁵ Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

⁶ Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

⁷ Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

⁸ nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

⁹ Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

¹⁰ Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

¹¹ Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

¹² Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

¹³ Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

¹⁴ Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

¹⁵ Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

¹⁶ Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

¹⁷ när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

¹⁸ Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

¹⁹ Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

²⁰ så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

²¹ Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

²² månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

²³ Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

²⁴ Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

²⁵ Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

²⁶ Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

²⁷ Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

¹ För sångmästaren, efter »Liljor»; av Koras söner; en sång, ett kväde om kärlek.

² Mitt hjärta flödar över av sköna ord; jag säger: min dikt gäller en konung; en snabb skrivares penna är min tunga.

³ Du är den skönaste bland människors barn, ljuvlighet är utgjuten över dina läppar; så se vi att Gud har välsignat dig evinnerligen.

⁴ Omgjorda din länd med ditt svärd, du hjälte, i ditt majestät och din härlighet.

⁵ Och drag så åstad, lyckosam i din härlighet, till försvar för sanning, för ödmjukhet och rättfärdighet, så skall din högra hand lära dig underbara gärningar.

⁶ Skarpa äro dina pilar; folk skola falla för dig; konungens fiender skola träffas i hjärtat.

⁷ Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen; ditt rikes spira är rättvisans spira.

⁸ Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.

⁹ Av myrra, aloe och kassia dofta alla dina kläder; från elfenbenspalatser gläder dig strängaspel.

¹⁰ Konungadöttrar har du såsom tärnor i ditt hov, en drottning står vid din högra sida, i guld från Ofir.

¹¹ Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill: Förgät nu ditt folk och din faders hus,

¹² och må konungen få hava sin lust i din skönhet; ty han är din herre, och för honom skall du falla ned.

¹³ Se, dottern Tyrus, ja, de rikaste folk söka nu att vinna din ynnest med skänker.