¹ En psalm av Asaf. Gud, hedningarna hava fallit in i din arvedel, de hava orenat ditt heliga tempel, de hava gjort Jerusalem till en stenhop.

² De hava givit dina tjänares kroppar till mat åt himmelens fåglar, dina frommas kött åt markens djur.

³ De hava utgjutit deras blod såsom vatten, runt omkring Jerusalem, och ingen fanns, som begrov dem.

⁴ Vi hava blivit till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

⁵ Huru länge, o HERRE, skall du så oavlåtligen vredgas, huru länge skall din nitälskan brinna såsom eld?

⁶ Utgjut din förtörnelse över hedningarna, som ej känna dig, och över de riken som icke åkalla ditt namn.

⁷ Ty de hava uppätit Jakob, och hans boning hava de förött.

⁸ Tänk ej, oss till men, på förfädernas missgärningar, låt din barmhärtighet snarligen komma oss till mötes, ty vi äro i stort elände.

⁹ Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.

¹⁰ Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?» Låt det inför våra ögon bliva kunnigt på hedningarna huru du hämnas dina tjänares utgjutna blod.

¹¹ Låt de fångnas klagan komma inför ditt ansikte, låt efter din arms väldighet dödens barn bliva vid liv.

¹² Och giv våra grannar sjufalt tillbaka i deras sköte den smädelse varmed de hava smädat dig, Herre.

¹³ Men vi som äro ditt folk och får i din hjord, vi vilja tacka dig evinnerligen, vi vilja förtälja ditt lov från släkte till släkte.

¹ För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

² Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.

³ Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

⁴ Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

⁵ HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?

⁶ Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.

⁷ Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

⁸ Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

⁹ Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.

¹⁰ Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.

¹¹ Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;

¹² det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

¹³ Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?

¹⁴ Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

¹⁵ Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.

¹⁶ Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.

¹⁷ Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.

¹⁸ Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.

¹⁹ Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

²⁰ HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

¹ För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

² Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.

³ Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.

⁴ Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.

⁵ Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.

⁶ Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:

⁷ »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.

⁸ I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.

⁹ Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!

¹⁰ Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.

¹¹ Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

¹² Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.

¹³ Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.

¹⁴ O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!

¹⁵ Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.

¹⁶ De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.

¹⁷ Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»

¹ En psalm av Asaf. Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom:

² »Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? Sela.

³ Skaffen den arme och faderlöse rätt, given den betryckte och torftige rättvisa.

⁴ Befrien den arme och fattige, rädden honom från de ogudaktigas hand.

⁵ Men de veta intet och hava intet förstånd, de vandra i mörker; jordens alla grundvalar vackla.

⁶ Jag har väl sagt att I ären gudar och allasammans den Högstes söner;

⁷ men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.»

⁸ Ja, stå upp, o Gud; håll dom över jorden, ty med arvsrätt råder du över alla folk.