³⁰ Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.

³¹ När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:

³² 'Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.

³³ Och Herren sade till honom: 'Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.

³⁴ Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.

³⁵ Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: 'Vem har satt dig till hövding och domare?', honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.

³⁶ Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.

³⁷ Det var samme Moses som sade till Israels barn: 'En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.'

³⁸ Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder.

³⁹ Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten

⁴⁰ och sade till Aron: 'Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.'

⁴¹ Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.

⁴² Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: 'Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?

⁴³ Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.'

⁴⁴ Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.

⁴⁵ Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.

⁴⁶ Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud.

⁴⁷ Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.

⁴⁸ Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:

⁴⁹ 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?

⁵⁰ Min hand har ju gjort allt detta.'

⁵¹ I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.

⁵² Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt,

⁵³ I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»

⁵⁴ När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.

⁵⁵ Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.

⁵⁶ Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.»

⁵⁷ Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom

⁵⁸ och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.

⁵⁹ Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.»

⁶⁰ Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

¹ Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

² Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom.

³ Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

⁴ Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord.

⁵ Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där.

⁶ Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade.

⁷ Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade.

⁸ Och det blev stor glädje i den staden.

⁹ Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort.

¹⁰ Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'»

¹¹ Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad.

¹² Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.

¹³ Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.

¹⁴ Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.

¹⁵ Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande;

¹⁶ ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn.

¹⁷ De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande.

¹⁸ När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar

¹⁹ och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.»

²⁰ Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar.

²¹ Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud.

²² Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten.

²³ Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.»

²⁴ Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

²⁵ Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.

²⁶ Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.»

²⁷ Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja,

²⁸ men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias.

²⁹ Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.»

³⁰ Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»

³¹ Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

³² Men det ställe i skriften som han läste var detta: »Såsom ett får fördes han bort till att slaktas; och såsom ett lamm som är tyst inför den som klipper det, så öppnade han icke sin mun.

³³ Genom hans förnedring blev hans dom borttagen. Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv ryckes undan från jorden.»

³⁴ Och hovmannen frågade Filippus och sade: »Jag beder dig, säg mig om vilken profeten talar detta, om sig själv eller om någon annan?»

³⁵ Då öppnade Filippus sin mun och begynte med detta skriftens ord och förkunnade för honom evangelium om Jesus.

³⁶ Och medan de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten. Då sade hovmannen: »Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?»

³⁸ Och han lät vagnen stanna; och de stego båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen, och han döpte honom.

³⁹ Men när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom icke mer, då han nu glad fortsatte sin färd.

⁴⁰ Men Filippus blev efteråt sedd i Asdod. Därefter vandrade han omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea.

¹ Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen

² och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

³ Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.

⁴ Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»

⁵ Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer.

⁶ Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.»

⁷ Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.

⁸ Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.

⁹ Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.

¹⁰ Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag, Herre.»

¹¹ Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.

¹² Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»

¹³ Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.

¹⁴ Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»

¹⁵ Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn;

¹⁶ och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.»

¹⁷ Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.»

¹⁸ Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.

¹⁹ Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt. Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus.

²⁰ Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.

²¹ Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

²² Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.