¹⁶ Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁷ Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁸ Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁹ Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

²⁰ Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²¹ Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²² Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²³ Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²⁴ Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁵ Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁶ Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁷ Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁸ För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁹ Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

³⁰ Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³¹ På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³² Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³ Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴ Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵ Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶ Job svarade HERREN och sade:

³⁷ Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸ En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

¹ Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade:

² Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

³ Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig, för att själv stå såsom rättfärdig?

⁴ Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han?

⁵ Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet.

⁶ Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är.

⁷ Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället.

⁸ Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret.

⁹ Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.

¹⁰ Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe.

¹¹ Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler.

¹² Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår.

¹³ Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn.

¹⁴ Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära.

¹⁵ Ty foder åt honom frambära bergen, där de vilda djuren alla hava sin lek.

¹⁶ Under lotusträd lägger han sig ned, i skygdet av rör och vass.

¹⁷ Lotusträd giva honom tak och skugga, pilträd hägna honom runt omkring.

¹⁸ Är floden än så våldsam, så ängslas han dock icke; han är trygg, om ock en Jordan bryter fram mot hans gap.

¹⁹ Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?

²⁰ Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

²¹ Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

²² Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

²³ Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

²⁴ Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?

²⁵ Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?

²⁶ Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?

²⁷ Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.

²⁸ Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

¹ Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

² Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

³ Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

⁴ Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

⁵ Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

⁶ Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

⁷ Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

⁸ Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

⁹ När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

¹⁰ Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹¹ Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

¹² Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

¹³ På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

¹⁴ Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

¹⁵ Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

¹⁶ När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

¹⁷ Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

¹⁸ Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

¹⁹ Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

²⁰ ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

²¹ På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

²² Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

²³ Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

²⁴ Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

²⁵ På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

¹ Job svarade HERREN och sade:

² Ja, jag vet att du förmår allt, och att intet som du besluter är dig för svårt.

³ Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.

⁴ Men hör nu, så vill jag tala; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

⁵ Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon.

⁶ Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig, i stoft och aska.

⁷ Sedan HERREN hade talat så till Job, sade han till Elifas från Teman: »Min vrede är upptänd mot dig och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.

⁸ Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar, och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; ock låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig vad rätt är, såsom min tjänare Job har gjort.»

⁹ Då gingo Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naaman åstad och gjorde såsom HERREN hade tillsagt dem; och HERREN tog nådigt emot Jobs bön.

¹⁰ Och då nu Job bad för sina vänner, upprättade HERREN åter honom själv; HERREN gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft.

¹¹ Och alla hans bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom och höllo måltid med honom i hans hus, och ömkade honom för alla de olyckor som HERREN hade låtit komma över honom. Och de gåvo honom vardera en kesita och en guldring.

¹² Och HERREN välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen, så att han fick fjorton tusen får, sex tusen kameler, ett tusen par oxar och ett tusen åsninnor.

¹³ Och han fick sju söner och tre döttrar.

¹⁴ Den första dottern kallade han Jemima, den andra Kesia och den tredje Keren-Happuk.

¹⁵ Och så sköna kvinnor som Jobs döttrar funnos icke i hela landet; och deras fader gav dem arvedel bland deras bröder.

¹⁶ Och Job levde därefter ett hundra fyrtio år, och fick se sina barn och barnbarn i fyra led.

¹⁷ Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.