²⁵ de vilkas hjärtan han vände till att hata hans folk, till att lägga onda råd mot hans tjänare.

²⁶ Han sände Mose, sin tjänare, och Aron, som han hade utvalt.

²⁷ De gjorde hans tecken ibland dem och under i Hams land.

²⁸ Han sände mörker och lät allt bliva mörkt; och de stodo icke emot hans ord.

²⁹ Han förvandlade deras vatten till blod och lät så deras fiskar dö.

³⁰ Deras land kom att vimla av paddor, ända in i deras konungars kamrar.

³¹ Han bjöd, och flugsvärmar kommo, mygg i hela deras land.

³² Han gav dem hagel för regn, eldslågor sände han i deras land.

³³ Och han slog deras vinträd och fikonträd och bröt sönder träden i deras land.

³⁴ Han bjöd, och gräshoppor kommo, och gräsmaskar i tallös mängd.

³⁵ De åto upp alla örter i deras land, de åto upp frukten på deras mark.

³⁶ Och han slog allt förstfött i deras land, förstlingen av all deras kraft.

³⁷ Så förde han dem ut, med silver och guld, och i hans stammar var ingen som stapplade.

³⁸ Egyptierna gladde sig, när de drogo ut; ty förskräckelse för Israel hade fallit över dem.

³⁹ Han bredde ut ett moln till skygd, och en eld för att lysa om natten.

⁴⁰ De begärde, då lät han vaktlar komma, och med bröd från himmelen mättade han dem.

⁴¹ Han öppnade klippan, och vatten flödade; det gick genom öknen såsom en ström.

⁴² Ty han tänkte på sitt heliga ord, på sin tjänare Abraham.

⁴³ Så förde han ut sitt folk med fröjd, med jubel dem som han hade utvalt.

⁴⁴ Han gav åt dem hedningarnas länder, och folkens förvärv fingo de till besittning,

⁴⁵ för att de skulle hålla hans stadgar och taga hans lagar i akt. Halleluja!

¹ Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

² Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

³ Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

⁴ Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

⁵ så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

⁶ Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

⁷ Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

⁸ Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

⁹ Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

¹⁰ Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

¹¹ Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

¹² Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

¹³ Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

¹⁴ De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

¹⁵ Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

¹⁶ Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

¹⁷ Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

¹⁸ Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

¹⁹ De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

²⁰ sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

²¹ De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

²² så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

²³ Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

²⁴ De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

²⁵ De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

²⁶ Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

²⁷ att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

²⁸ Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

²⁹ De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

³⁰ Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

³¹ det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

³² De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

³³ Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.