¹³ Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.

¹⁴ Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

¹⁵ Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

¹⁶ Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

¹⁷ Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.

¹⁸ Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

¹⁹ Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.

²⁰ Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.

²¹ Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

²² Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.

²³ Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

²⁴ Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.

²⁵ De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.

¹ Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.

² Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.

³ Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.

⁴ Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.

⁵ Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.

⁶ Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.

⁷ Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?

⁸ Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?

⁹ Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?

¹⁰ Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.

¹¹ Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.

¹² Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.

¹³ Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.

¹⁴ Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.

¹⁵ Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.

¹⁶ Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.

¹⁷ Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.

¹⁸ Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.

¹⁹ Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.

²⁰ Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:

²¹ din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.

²² Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.

²³ Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.

²⁴ Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?

²⁵ Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?

²⁶ Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;

²⁷ du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.

²⁸ Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!

¹ Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

² lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³ Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴ Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵ Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶ vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷ För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸ Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹ så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰ Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹ Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹² så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³ Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴ fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵ Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶ ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷ I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸ Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹ såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰ Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹ Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²² Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

¹ Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

² Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

³ Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

⁴ Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

⁵ Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

⁶ Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

⁷ Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

⁸ Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

⁹ Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

¹⁰ Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

¹¹ Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

¹² Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

¹³ i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

¹⁴ Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

¹⁵ Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

¹⁶ huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

¹⁷ Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

¹⁸ vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

¹⁹ ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

²⁰ Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

²¹ Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

²² Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

²³ Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

²⁴ Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

²⁵ Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

²⁶ han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

²⁷ han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

²⁸ han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

²⁹ Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

³⁰ Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

³¹ I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

³² I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

³³ Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

³⁴ Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

³⁵ Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

¹ Därefter tog Job till orda och sade:

² Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

³ Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

⁴ Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁵ Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁶ Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁷ Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁸ Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁹ I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

¹⁰ Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.