¹ Vidare sade Elihu:

² Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

³ Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

⁴ Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

⁵ Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

⁶ Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

⁷ Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

⁸ Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

⁹ så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

¹⁰ han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

¹¹ Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

¹² Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

¹³ Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

¹⁴ deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

¹⁵ Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

¹⁶ Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

¹⁷ Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

¹⁸ Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

¹⁹ Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

²⁰ Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

²¹ Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

²² Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

²³ Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

²⁴ Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

²⁵ och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

²⁶ Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

²⁷ Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

²⁸ skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

²⁹ Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

³⁰ Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

³¹ Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

³² I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

³³ Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

¹ Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

² Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³ Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴ Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵ Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶ Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷ Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸ Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹ Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰ med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹ Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹² De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³ Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴ Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵ Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶ Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷ Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸ Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹ Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰ Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹ Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²² I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³ den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴ Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

¹ Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:

² Vem är du som stämplar vishet såsom mörker, i det att du talar så utan insikt?

³ Omgjorda nu såsom ej man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.

⁴ Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd.

⁵ Vem har fastställt hennes mått -- du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?

⁶ Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten,

⁷ medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?

⁸ Och vem satte dörrar för havet, när det föddes och kom ut ur moderlivet,

⁹ när jag gav det moln till beklädnad och lät töcken bliva dess linda,

¹⁰ när jag åt det utstakade min gräns och satte bom och dörrar därför,

¹¹ och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig»?

¹² Har du i din tid bjudit dagen att gry eller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,

¹³ där den skulle fatta jorden i dess flikar, så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?

¹⁴ Då ändrar den form såsom leran under signetet, och tingen stå fram såsom klädda i skrud;

¹⁵ då berövas de ogudaktiga sitt ljus, och den arm som lyftes för högt brytes sönder.

¹⁶ Har du stigit ned till havets källor och vandrat omkring på djupets botten?

¹⁷ Hava dödens portar avslöjat sig för dig, ja, såg du dödsskuggans portar?

¹⁸ Har du överskådat jordens vidder? Om du känner allt detta, så låt höra.

¹⁹ Vet du vägen dit varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,

²⁰ så att du kan hämta dem ut till deras gräns och finna stigarna som leda till deras hus?

²¹ Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född, så stort är ju dina dagars antal!

²² Har du varit framme vid snöns förrådshus? Och haglets förrådshus, du såg väl dem

²³ -- de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid, till stridens och drabbningens dag?

²⁴ Vet du vägen dit varest ljuset delar sig, dit där stormen sprider sig ut över jorden?

²⁵ Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle,

²⁶ till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes,

²⁷ till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd?

²⁸ Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar?

²⁹ Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?

³⁰ Se, vattnet tätnar och bliver likt sten, så ytan sluter sig samman över djupet.

³¹ Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe? Och förmår du att lossa Orions band?

³² Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram, och som leder Björninnan med hennes ungar?

³³ Ja, förstår du himmelens lagar, och ordnar du dess välde över jorden?

³⁴ Kan du upphöja din röst till molnen och förmå vattenflöden att övertäcka dig?

³⁵ Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå, så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?

³⁶ Vem har lagt vishet i de mörka molnen, och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?

³⁷ Vem håller med sin vishet räkning på skyarna? Och himmelens läglar, vem häller ut dem,

³⁸ medan mullen smälter såsom malm och jordkokorna klibbas tillhopa?

¹ Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

² när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

³ Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

⁴ Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁵ Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁶ De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁷ Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁸ Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁹ Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

¹⁰ Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹¹ Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹² Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹³ Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹⁴ Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁵ Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?