⁹ HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.

¹⁰ Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal.

¹¹ Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.

¹² Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt.

¹³ Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.

¹ För sångmästaren, med strängaspel, till Seminit; en psalm av David.

² HERRE, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse.

³ Var mig nådig, HERRE, ty jag försmäktar; hela mig, HERRE, ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.

⁴ Ja, min själ är storligen förskräckt; ack HERRE, huru länge?

⁵ Vänd åter, HERRE, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull.

⁶ Ty i döden tänker man icke på dig; vem tackar dig i dödsriket?

⁷ Jag är så trött av suckande; var natt fuktar jag min säng och väter mitt läger med mina tårar.

⁸ Av sorg är mitt öga förmörkat; det har åldrats för alla mina ovänners skull.

⁹ Viken bort ifrån mig, alla I ogärningsmän; ty HERREN har hört min högljudda gråt.

¹⁰ HERREN har hört min åkallan, min bön upptager HERREN.

¹¹ Alla mina fiender skola komma på skam och storligen förskräckas; de skola vika tillbaka och komma på skam med hast.

¹ En sång av David, som han sjöng till HERREN för benjaminiten Kus' ords skull.

² HERRE, min Gud, till dig tager jag min tillflykt; fräls mig från alla mina förföljare och rädda mig,

³ så att de icke, såsom lejon, sönderslita min själ och rycka bort henne utan räddning.

⁴ HERRE, min Gud, har jag gjort sådant, och är orätt i mina händer,

⁵ har jag med ont vedergällt ned som höll frid med mig eller plundrat den som var min ovän utan sak,

⁶ så förfölje fienden min själ och tage henne fatt och trampe mitt liv till jorden och lägge min ära i stoftet. Sela.

⁷ Stå upp, HERRE, i din vrede, res dig mot mina ovänners raseri och vakna upp till min hjälp, du som har påbjudit dom.

⁸ Må folkens församling omgiva dig, och må du över den vända åter till höjden.

⁹ HERREN håller dom över folken; skaffa mig rätt, HERRE, efter min rättfärdighet och ostrafflighet.

¹⁰ Låt de ogudaktigas ondska få en ände, men håll den rättfärdige vid makt; ty du, som prövar hjärtan och njurar, är en rättfärdig Gud.

¹¹ Min sköld är i Guds hand; han frälsar de rättsinniga.

¹² Gud är en rättfärdig domare och en Gud som dagligen vredgas.

¹³ Om någon icke vill omvända sig, så vässer han sitt svärd, sin båge spänner han och gör den redo;

¹⁴ och han riktar mot honom dödande skott, sina pilar gör han brinnande.

¹⁵ Se, denne är i födsloarbete med fördärv, han går havande med olycka, men han föder ett intet.

¹⁶ Han gräver en grop och gör den djup, men han faller själv i den grav som han gräver.

¹⁷ Den olycka han tänkte vålla vänder tillbaka på hans huvud, och över hans hjässa kommer hans ondska.

¹⁸ Jag vill tacka HERREN efter hans rättfärdighet och lovsjunga HERRENS, den Högstes, namn.

¹ För sångmästaren, till Gittít; en psalm av David.

² HERRE, vår HERRE, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen!

³ Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt, för dina ovänners skull, till att nedslå fienden och den hämndgirige.

⁴ När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett,

⁵ vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

⁶ Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom.

⁷ Du satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter:

⁸ får och oxar, allasammans, så ock vildmarkens djur,

⁹ fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, vad som vandrar havens vägar.

¹⁰ HERRE, vår HERRE, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden!

¹ För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

² Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.

³ Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

⁴ Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.

⁵ Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

⁶ Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.

⁷ Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

⁸ Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;

⁹ och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

¹⁰ Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.

¹¹ Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

¹² Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.

¹³ Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

¹⁴ Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar;

¹⁵ på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.

¹⁶ Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad.

¹⁷ HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.

¹⁸ DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.

¹⁹ Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.

²⁰ Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

²¹ Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela.

¹ Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

² Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

³ Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

⁴ Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

⁵ Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

⁶ Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

⁷ Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

⁸ Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

⁹ Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

¹⁰ Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

¹¹ Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

¹² Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

¹³ Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

¹⁴ Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

¹⁵ Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

¹⁶ Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

¹⁷ De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

¹⁸ för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.