¹ För sångmästaren; av David; en psalm.

² Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.

³ Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;

⁴ han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.

⁵ Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.

⁶ Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.

⁷ Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.

⁸ Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

⁹ Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»

¹⁰ Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.

¹¹ Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.

¹² Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig.

¹³ Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.

¹⁴ Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp.

¹⁵ Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

¹⁶ Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

¹⁷ Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!»

¹⁸ Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

¹ För sångmästaren; en psalm av David.

² Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag.

³ HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!

⁴ HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.

⁵ Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig.

⁶ Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?»

⁷ Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.

⁸ De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada.

⁹ »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.»

¹⁰ Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.

¹¹ Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.

¹² Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig.

¹³ Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ----

¹⁴ Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen. Andra boken

¹ För sångmästaren; en sång av Koras söner.

² Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

³ Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

⁴ Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»

⁵ Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

⁶ Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

⁷ Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

⁸ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

⁹ Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

¹⁰ Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»

¹¹ Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

¹² Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.