²¹ När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,

²² då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.

²³ Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.

²⁴ Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.

²⁵ Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

²⁶ Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

²⁷ Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

²⁸ Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.

¹ En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

² Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

³ Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

⁴ Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

⁵ Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

⁶ Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

⁷ De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

⁸ De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

⁹ Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

¹⁰ Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

¹¹ Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

¹² Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

¹³ Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

¹⁴ Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

¹⁵ Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

¹⁶ Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

¹⁷ Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

¹⁸ Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

¹⁹ Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

²⁰ Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

²¹ Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

²² Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

²³ Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.

¹ För sångmästaren; »Fördärva icke»; en psalm, en sång av Asaf.

² Vi tacka dig, o Gud, vi tacka dig. Ditt namn är oss nära; man förtäljer dina under.

³ »Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt.

⁴ Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller dock jag dess pelare stadiga.» Sela.

⁵ Jag säger till de övermodiga: »Varen icke övermodiga», och till de ogudaktiga: »Upphöjen ej hornet.»

⁶ Ja, upphöjen icke så högt edert horn, talen ej så hårdnackat vad fräckt är.

⁷ Ty icke från öster eller väster, ej heller från bergsöknen kommer hjälpen;

⁸ nej, Gud är den som dömer; den ene ödmjukar han, den andre upphöjer han.

⁹ Ty en kalk är i HERRENS hand, den skummar av vin och är full av tillblandad dryck, och han skänker i därav; sannerligen, alla ogudaktiga på jorden måste dricka dess drägg i botten.

¹⁰ Men jag skall förkunna det evinnerligen, jag skall lovsjunga Jakobs Gud.

¹¹ Och de ogudaktigas alla horn skall jag få hugga av; men den rättfärdiges horn skola varda upphöjda.

¹ För sångmästaren, med strängaspel; en psalm, en sång av Asaf.

² Gud är känd i Juda, i Israel är hans namn stort;

³ i Salem vart hans hydda rest och hans boning på Sion.

⁴ Där bröt han sönder bågens ljungeldar, sköld och svärd och vad till kriget hör. Sela.

⁵ Full av ljus och härlighet går du fram ifrån segerbytenas berg.

⁶ De stormodiga äro avväpnade, de hava slumrat in och sova; alla stridsmännen hava måst låta händerna falla.

⁷ För din näpst, du Jakobs Gud, ligga domnade både man och häst.

⁸ Du, du är fruktansvärd; vem kan bestå inför dig, när du vredgas?