¹¹ Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.

¹² Den kloke ser faran och söker skydd; de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.

¹³ Tag kläderna av honom, ty han har gått i borgen för en annan, och panta ut vad han har, för den främmande kvinnans skull.

¹⁴ Den som välsignar sin nästa med hög röst bittida om morgonen, honom kan det tillräknas såsom en förbannelse.

¹⁵ Ett oavlåtligt takdropp på en regnig dag och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.

¹⁶ Den som vill lägga band på en sådan vill lägga band på vinden, och hala oljan möter hans högra hand.

¹⁷ Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.

¹⁸ Den som vårdar sitt fikonträd, han får äta dess frukt; och den som vårdar sig om sin herre, han kommer till ära.

¹⁹ Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den ena människans hjärta den andras.

²⁰ Dödsriket och avgrunden kunna icke mättas; så bliva ej heller människans ögon mätta.

²¹ Silvret prövas genom degeln och guldet genom smältugnen, så ock en man genom sitt rykte.

²² Om du stötte den oförnuftige mortel med en stöt, bland grynen, så skulle hans oförnuft ändå gå ur honom.

²³ Se väl till dina får, och hav akt på dina hjordar.

²⁴ Ty rikedom varar icke evinnerligen; består ens en krona från släkte till släkte?

²⁵ När ny brodd skjuter upp efter gräset som försvann, och när foder samlas in på bergen,

²⁶ då äger du lamm till att bereda dig kläder och bockar till att köpa dig åker;

²⁷ då giva dig getterna mjölk nog, till föda åt dig själv och ditt hus och till underhåll åt dina tjänarinnor.

¹ De ogudaktiga fly, om ock ingen förföljer dem; men de rättfärdiga äro oförskräckta såsom unga lejon.

² För sin överträdelses skull får ett land många herrar; men där folket har förstånd och inser vad rätt är, där bliver det beståndande.

³ En usel herre, som förtrycker de arma, är ett regn som förhärjar i stället för att giva bröd.

⁴ De som övergiva lagen prisa de ogudaktiga, men de som hålla lagen gå till strids mot dem.

⁵ Onda människor förstå icke vad rätt är, men de som söka HERREN, de förstå allt.

⁶ Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet rik som i vrånghet går dubbla vägar.

⁷ Den yngling är förståndig, som tager lagen i akt; men som giver sig i sällskap med slösare gör sin fader skam.

⁸ De som förökar sitt gods genom ocker och räntor, han samlar åt den som förbarmar sig över de arma.

⁹ Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.

¹⁰ Den som leder de redliga vilse in på en ond väg, han faller själv i sin grop; men de ostraffliga få till sin arvedel vad gott är.

¹¹ En rik man tycker sig vara vis, men en fattig man med förstånd uppdagar hurudan han är.

¹² När de rättfärdiga triumfera, står allt härligt till; men när de ogudaktiga komma till makt, får man leta efter människor.

¹³ Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.

¹⁴ Säll är den människa som ständigt tager sig till vara; men den som förhärdar sitt hjärta, han faller i olycka.

¹⁵ Lik ett rytande lejon och en glupande björn är en ogudaktig furste över ett fattigt folk.

¹⁶ Du furste utan förstånd, du som övar mycket våld, att den som hatar orätt vinning, han skall länge leva.

¹⁷ En människa som tryckes av blodskuld bliver en flykting ända till sin grav, och ingen må hjälpa en sådan.

¹⁸ Den som vandrar ostraffligt, han bliver frälst; men den som i vrånghet går dubbla vägar, han faller på en av dem.

¹⁹ Den som brukar sin åker får bröd till fyllest; men den som far efter fåfängliga ting får fattigdom till fyllest.

²⁰ En redlig man får mycken välsignelse; men den som fikar efter att varda rik, kan bliver icke ostraffad.

²¹ Att hava anseende till personen är icke tillbörligt; men för ett stycke bröd gör sig mången till överträdare.

²² Den missunnsamme ävlas efter ägodelar och förstår icke att brist skall komma över honom.

²³ Den som tillrättavisar en avfälling skall vinna ynnest, mer än den som gör sin tunga hal.

²⁴ Den som plundrar sin fader eller sin moder och säger: »Det är ingen synd», han är stallbroder till rövaren.

²⁵ Den som är lysten efter vinning uppväcker träta; men den som förtröstar på HERREN varder rikligen mättad.

²⁶ Den som förlitar sig på sitt förstånd, han är en dåre; men den som vandrar i vishet, han bliver hulpen.

²⁷ Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.

²⁸ När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna; men när de förgås, växa de rättfärdiga till.

¹ Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

² När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

³ Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

⁴ Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

⁵ Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

⁶ En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

⁷ Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

⁸ Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

⁹ När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

¹⁰ De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

¹¹ Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

¹² Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

¹³ Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

¹⁴ Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

¹⁵ Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

¹⁶ Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

¹⁷ Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

¹⁸ Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

¹⁹ Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

²⁰ Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

²¹ Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

²² En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

²³ En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

²⁴ Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

²⁵ Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

²⁶ Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

²⁷ En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.

¹ Detta är Agurs, Jakes sons, ord och utsaga. Så talade den mannen till Itiel -- till Itiel och Ukal.

² Ja, jag är för oförnuftig för att kunna räknas såsom människa, jag har icke mänskligt förstånd;

³ vishet har jag icke fått lära, så att jag äger kunskap om den Helige.

⁴ Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son -- du vet ju det?

⁵ Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom.

⁶ Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.

⁷ Om två ting beder jag dig, vägra mig dem icke, intill min död:

⁸ Låt fåfänglighet och lögn vara fjärran ifrån mig; och giv mig icke fattigdom, ej heller rikedom, men låt mig få det bröd mig tillkommer.

⁹ Jag kunde eljest, om jag bleve alltför matt, förneka dig, att jag sporde: »Vem är HERREN?» eller om jag bleve alltför fattig, kunde jag bliva en tjuv, ja, förgripa mig på min Guds namn.

¹⁰ Förtala icke en tjänare inför hans herre; han kunde eljest förbanna dig, så att du stode där med skam.

¹¹ Ett släkte där man förbannar sin fader, och där man icke välsignar sin moder;

¹² ett släkte som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet;

¹³ ett släkte -- huru stolta äro icke dess ögon, och huru fulla av högmod äro icke dess blickar!

¹⁴ ett släkte vars tänder äro svärd, och vars kindtänder äro knivar, så att de äta ut de betryckta ur landet och de fattiga ur människornas krets!

¹⁵ Blodigeln har två döttrar: »Giv hit, giv hit.» Tre finnas, som icke kunna mättas, ja, fyra, som aldrig säga: »Det är nog»:

¹⁶ dödsriket och den ofruktsammas kved, jorden, som icke kan mättas med vatten, och elden, som aldrig säger: »Det är nog.»

¹⁷ Den som bespottar sin fader och försmår att lyda sin moder hans öga skola korparna vid bäcken hacka ut, och örnens ungar skola äta upp det.

¹⁸ Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra:

¹⁹ örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna.

²⁰ Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: »Jag har intet orätt gjort.»

²¹ Tre finnas, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda:

²² under en träl, när han bliver konung, och en dåre, när han får äta sig mätt,

²³ under en försmådd kvinna, när hon får man och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.

²⁴ Fyra finnas, som äro små på jorden, och likväl är stor vishet dem beskärd:

²⁵ myrorna äro ett svagt folk, men de bereda om sommaren sin föda;

²⁶ klippdassarna äro ett folk med ringa kraft, men i klippan bygga de sig hus;

²⁷ gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut;

²⁸ gecko-ödlan kan gripas med händerna, dock bor hon i konungapalatser.

²⁹ Tre finnas, som skrida ståtligt fram, ja, fyra, som hava en ståtlig gång:

³⁰ lejonet, hjälten bland djuren, som ej viker tillbaka för någon,

³¹ en stridsrustad häst och en bock och en konung i spetsen för sin här.

³² Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen.

³³ Ty såsom ost pressas ut ur mjölk, och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede. ----

¹ Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

² Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

³ Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

⁴ Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

⁵ De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

⁶ Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

⁷ Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

⁸ Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

⁹ Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

¹⁰ En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

¹¹ På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

¹² Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

¹³ Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

¹⁴ Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

¹⁵ Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

¹⁶ Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

¹⁷ Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

¹⁸ Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

¹⁹ Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

²⁰ För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

²¹ Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

²² Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

²³ Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

²⁴ Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

²⁵ Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

²⁶ Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

²⁷ Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

²⁸ Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

²⁹ »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

³⁰ Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

³¹ Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.