¹ Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.

² Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivéen Sibeon,

³ så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.

⁴ Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.

⁵ Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

⁶ Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat land och skilde sig så från sin broder Jakob.

⁷ Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt dem, för deras boskapshjordars skull.

⁸ Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme som Edom.

⁹ Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader för edoméerna, i Seirs bergsbygd.

¹⁰ Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.

¹¹ Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.

¹² Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.

¹³ Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa. Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.

¹⁴ Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus, Jaelam och Kora.

¹⁵ Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar, fursten Sefo, fursten Kenas,

¹⁶ fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro Adas söner.

¹⁷ Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat, fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.

¹⁸ Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus, fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.

¹⁹ Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är densamme som Edom.

²⁰ Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan, Sobal, Sibeon, Ana,

²¹ Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land.

²² Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var Timna.

²³ Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.

²⁴ Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibeons åsnor.

²⁵ Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.

²⁶ Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.

²⁷ Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.

²⁸ Dessa voro Disans söner: Us och Aran.

²⁹ Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal, fursten Sibeon, fursten Ana,

³⁰ fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

³¹ Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där:

³² Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.

³³ När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter honom.

³⁴ När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom.

³⁵ När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.

³⁶ När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.

³⁷ När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter honom.

³⁸ När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.

³⁹ När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom; och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

⁴⁰ Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten Jetet,

⁴¹ fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,

⁴² fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,

⁴³ fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar, efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning -- hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

¹ Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom främling, nämligen i Kanaans land.

² Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs, söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om dem.

³ Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom en fotsid livklädnad.

⁴ Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala vänligt till honom.

⁵ Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina bröder; sedan hatade de honom ännu mer.

⁶ Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.

⁷ Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve.»

⁸ Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för vad han hade sagt.

⁹ Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»

¹⁰ När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder komma och buga oss ned till jorden för dig?»

¹¹ Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i sitt minne.

¹² Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem,

¹³ sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem; gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom: »Jag är redo.»

¹⁴ Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från Hebrons dal, och han kom till Sikem.

¹⁵ Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»

¹⁶ Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta sin hjord.»

¹⁷ Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

¹⁸ När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, lade de råd om att döda honom.

¹⁹ De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.

²⁰ Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru det går med hans drömmar.»

²¹ Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»

²² Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader.

²³ Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,

²⁴ och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var tom, intet vatten fanns däri.

²⁵ Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.

²⁶ Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi dräpa vår broder och dölja hans blod?»

²⁷ Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och hans bröder lydde honom.

²⁸ Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.

²⁹ När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder

³⁰ och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke där, vart skall jag nu taga vägen?»

³¹ Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade klädnaden i blodet;

³² därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din sons livklädnad eller icke.»

³³ Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad; ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»

³⁴ Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina länder och sörjde sin son i lång tid.

³⁵ Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans fader honom.

³⁶ Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

¹ Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.

² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua, och han tog henne till sig och gick in till henne.

³ Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.

⁴ Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet Onan.

⁵ Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och när han föddes, var Juda i Kesib.

⁶ Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.

⁷ Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade HERREN honom.

⁸ Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»

⁹ Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.

¹⁰ Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han också honom.

¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

¹² En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, för att se efter dem som klippte hans får.

¹³ När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp till Timna för att klippa sina får,

¹⁴ lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon likväl icke given åt honom till hustru.

¹⁵ Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.

¹⁶ Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade: »Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få gå in till mig?»

¹⁷ Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»

¹⁸ Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom.

¹⁹ Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och klädde sig åter i sina änkekläder.

²⁰ Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.

²¹ Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här har ingen tempeltärna varit.»

²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har varit där.»

²³ Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke funnit henne.»

²⁴ Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»

²⁵ Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring, dessa snodder och denna stav tillhöra.»

²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig, eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom icke mer vid henne.

²⁷ När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.

²⁸ Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade: »Denne kom först fram.»

²⁹ Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?» Och han fick namnet Peres .

³⁰ Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om sin hand, och han fick namnet Sera.

¹ Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.

² Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och han vistades i sin herres, egyptierns, hus;

³ och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.

⁴ Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han i hans vård.

⁵ Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde, hemma och på marken.

⁶ Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om något, utom maten som han själv åt. Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.

⁷ Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»

⁸ Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se, alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat i min vård.

⁹ Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru. Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»

¹⁰ Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med henne.

¹¹ Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor, och ingen av husfolket var tillstädes därinne,

¹² fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.

¹³ Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och flytt ut,

¹⁴ ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos mig; men jag ropade med hög röst.

¹⁵ Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»

¹⁶ Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre kom hem;

¹⁷ då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och ville locka mig till lättfärdighet.

¹⁸ Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel kvar hos mig och flydde ut.»

¹⁹ När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom, nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta sätt, blev hans vrede upptänd.

²⁰ Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i fängelse.

²¹ Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.

²² Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle göras, det gjordes genom honom.

²³ Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde, det lät HERREN lyckas väl.

¹ En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av Egypten.

² Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken och överste bagaren,

³ och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma fängelse där Josef satt fången.

⁴ Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

⁵ Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm, vardera med sin särskilda betydelse.

⁶ Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de voro bedrövade.

⁷ Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»

⁸ De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

⁹ Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;

¹⁰ på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott, så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.

¹¹ Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»

¹² Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna betyda tre dagar;

¹³ om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom förut, då du var hans munskänk.

¹⁴ Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar mig ut från detta hus;

¹⁵ ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i fängelse.»

¹⁶ Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning, sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.

¹⁷ Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt huvud.»

¹⁸ Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre korgarna betyda tre dagar;

¹⁹ om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt kött.»

²⁰ På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste bagarens.

²¹ Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han fick giva Farao bägaren i handen;

²² men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem i sin uttydning.

²³ Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.