⁹ Från himmelen lät du höra din dom; då förskräcktes jorden och vart stilla,

¹⁰ då när Gud stod upp till dom, till att frälsa alla ödmjuka på jorden. Sela.

¹¹ Ty människors vrede varder dig till pris; du har vrede till övers att omgjorda dit med.

¹² Gören löften och infrien dem åt HERREN, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.

¹³ Ty han stäcker furstarnas övermod; fruktansvärd är han för konungarna på jorden.

¹ För sångmästaren, till Jedutun; av Asaf; en psalm.

² Jag vill höja min röst till Gud och ropa; jag vill höja min röst till Gud, för att han må lyssna till mig.

³ På min nöds dag söker jag Herren; min hand är utsträckt om natten och förtröttas icke; min själ vill icke låta trösta sig.

⁴ Jag vill tänka på Gud och klaga; jag vill utgjuta mitt bekymmer, ty min ande försmäktar. Sela.

⁵ Mina ögonlock håller du öppna; jag är full av oro och kan icke tala.

⁶ Jag tänker på forntidens dagar, på år som längesedan hava gått.

⁷ Jag vill om natten komma ihåg mitt strängaspel; i mitt hjärta vill jag utgjuta mitt bekymmer, och min ande skall eftersinna.

⁸ Skall då Herren förkasta evinnerligen och ingen nåd mer bevisa?

⁹ Är det då ute med hans godhet för beständigt, har hans ord blivit till intet för alla tider?

¹⁰ Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet? Sela.

¹¹ Jag svarar: Nej, detta är min plågas tid, den Högstes högra hand är ej såsom förr.

¹² Jag vill prisa HERRENS gärningar, ja, jag vill tänka på dina fordomtima under;

¹³ jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.

¹⁴ Gud, i helighet går din väg; vem är en Gud så stor som Gud?

¹⁵ Du är Gud, en Gud som gör under; du har uppenbarat din makt bland folken.

¹⁶ Med väldig arm förlossade du ditt folk, Jakobs och Josefs barn. Sela.

¹⁷ Vattnen sågo dig, och Gud, vattnen sågo dig och våndades, själva djupen darrade.

¹⁸ Molnen göto ut strömmar av vatten, skyarna läto höra sin röst, och dina pilar foro omkring.

¹⁹ Ditt dunder ljöd i stormvirveln, ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade och bävade.

²⁰ Genom havet gick din väg, din stig genom stora vatten, och dina fotspår fann man icke.

²¹ Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.

¹ En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

² Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

³ Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

⁴ det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

⁵ Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

⁶ Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

⁷ Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

⁸ Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

⁹ Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

¹⁰ De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

¹¹ De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

¹² Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

¹³ Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

¹⁴ Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

¹⁵ Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

¹⁶ Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

¹⁷ Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

¹⁸ De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

¹⁹ Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

²⁰ Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

²¹ Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

²² eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

²³ Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

²⁴ han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.